Ansträngningstest

 

Ansträngningstest är det enklaste och vanligaste bland andnings tester. Vid ansträngning dras luft ned i luftrören direkt via munnen utan att först värmas upp av näsan. Är luftrören tillräckligt känsliga kan de provoceras så att de drar ihop sig. Vid ansträngning andas vi betydligt djupare, vilket bidrar till att det är lättare att kunna lyssna på lungorna ordentligt. Allt detta gör att det blir lättare att kunna ställa diagnosen astma. När små barn andas är det svårt att höra. Samma sak gäller för lite större barn om de andas försiktigt.
Ett ansträngningstest kan göras på barn från cirka två- till treårsåldern. Det gäller att få dem att hoppa och skutta rejält. Många barn med astma får andningsbesvär om ansträngningstestet utförs på ett riktigt sätt.
På lite större barn kan ansträngningstestet utföras genom att låta barnet antingen springa utomhus eller i trappor under sex minuter. Därefter mäter man lungfunktionen för att se om den förändras. På större barnallergimottagningar kan det finnas löpband som äldre barn och ungdomar får springa på i samband med att de andas in torr luft.
Ansträngningstest används inte bara när man ställer en diagnos utan också som behandlingsuppföljning.

Reversibilitet

 

Ett reversibilitetstest går ut på att försöka reversera eventuell sammandragning av den glatta muskulaturen i luftvägarnas väggar. Genom att ge ß2-agonist i inhalationsform kan man alltså försöka få svar på frågan ”Finns det just nu en glattmuskelkontraktion som är av den grad att relaxation och därmed högre FEV1 signalerar diagnosen astma”.

Som test för astma är alltså sensitiviteten låg (många falskt negativa) vid lindrig astma eller astma i lugnt skede. Alternativt kan frågeställningen vara: ”Kan denna obstruktiva flödevolymkurva normaliseras efter ß2-inhalation. Om inte så måste det rör sig om en kronisk obstruktivitet”.